Rapport från Svenssons – Februari 2009
Det är onsdag kväll, barnen sover och lugnet har lagt sig. Peter och jag sitter i soffan och försöker hitta något att titta på. Borde inte vara så svårt med över 100 kanaler att välja på men ca 80% av dem visar olika typer av reality-såpor som ”Wife Swap”, ”My big redneck wedding”, ”Sober house” och ”I love money”. Det är t o m så illa att man saknar en riktig svensk film med Martin Beck.
I skolan har barnen precis avslutat den andra betygsperioden. Perioden avslutas för de äldre barnen (fr o m trean) med utdelning av diplom till de bästa barnen (helt i amerikansk stil). Cermonin inleddes med att vi alla fick lägga höger hand på hjärtat och lova trohet till den amerikanska flaggan. Det hela kändes som taget ur en film. Sen ropades barnen upp på scenen, de fick ta rektorn och studierektorn i handen, visa upp sitt diplom för alla och mottaga applåder. Simon fick diplom för perfekt närvaro, han var mycket nöjd med detta!
Fr o m förra veckan har Simon och Hanna ätit skolans mat ett par gånger i veckan. Skönt för oss att slippa packa lunchbox varje dag och kul för barnen att prova. Matsedelen är inte speciellt varierad utan är en två veckors rullande meny. Barnen har hitills testat tacos och chicken nuggets. De har tack och lov inte varit lockade av PB&J sandwhich (jordnötssmör och sylt macka) vilket många barn verkar leva på…Hanna har också testat att åka gul skolbuss hem från skolan, tillsammans med en kompis. Det gick jätterbra!
I helgen var vi på förhandsvisning av IKEA i Charlotte – eller som någon uttryckte det ”förhandsvisning av alla svenskars tempel”. I princip alla svenskar som kan finnas i North Carolina hade vallfärdat för att få ta del av det svenskaste man kan tänka sig – IKEA köttbullar med IKEA sås! Förutom de obligatoriska värmeljusen så köpte vi MAT – köttbullar, knäckebröd, Ahlgrens bilar, Marabou choklad, Daim-tårtor och slutligen det som barnen längtat mest efter LINGONSYLT (med tanke på priset på maten så skulle man kunna tro att vi köpt rysk kaviar snarare än Kalles kaviar…). Det är konstigt att man kan längta så mycket efter svensk mat när man bara varit borta 1,5 månad…
Notera texten ” Wouldn’t it be nice to try something different?” För oss kändes det precis som hemma!
Vädret är mycket varierande. Vi har under våra 7,5 vecka här upplevt snö, sol, regn och is. Och framförallt har temperaturen varit skiftande – förra veckan hade vi 20 grader (celcius!) hela veckan, barnen hade shorts till skolan, vi grillade på kvällarna och åkte med ”cabben” nere (Peter högsta önskan har alltså gått i uppfyllelse – en cab!). Veckan innan dess var skolan stängd 1,5 dag p g a snö (ca 1 cm… men det räcker för att skolan ska stänga).
Förra veckan firade vi ”Alla hjärtans dag”. Det är världens sak här och affärerna har fullständigt badat i rosa gosedjur, kort, godis, leksaker, blommor etc. I skolan ska alla barn lämna ”alla-hjärtans dags kort” till alla klasskompisar. Som tur var kan man köpa färdiga paket med kort så det gjorde jag.
Simon var dock inte helnöjd när han upptäckte att några av korten hade texter som ”Will you be mine?” eller ”You make me blush”. Eller som han uttryckte det ”Jag vägrar att lämna ut sådana kort!!!”. Hanna däremot hade inga problem med det utan vi bytte helt enkelt några av de pinsamma korten till mer neutrala som ”Happy Valentine Day”. Alla var glada och nöjda! På fredag eftermiddagen hade de sedan party i klassrummet då de delade ut kort och presenter till varandra + att någon duktig förälder hade bakat alla-hjärtans-dags bakelser till barnen.
Jag avslutar vår andra rapport från USA med en historia om vårt första (och förhoppningsvis sista) besök från polisen i vårt hus. (De av er som känner till vad som hände när vi flyttade in på Talgoxegatan vet ju att vi även då hade besök från polisen J, det känns som ett mönster!) Följande hände:
För ett par veckor sedan fick vi äntligen telefon installerat i huset. Jag kunde förstås knappt bärga mig för att göra mitt första samtal till Sverige. Men hur ringer man internationellt? På jobbet ringer jag 9011 -46-31 etc. så visst borde det vara något liknande härifrån…. Men troligen utan ”0:an”… Jag slår alltså 911-46-31 etc och hör efter att jag slagit hela långa numret ”Hello, hello?”. Oj, tänkte jag, nu slog jag fel nummer – och istället för att säga ”Excuse me” lägger jag bara på (inte så smart, när jag tänker på det så här efteråt). Jag tänker inte så mycket mer på det utan gör ett nytt försök att ringa till Sverige och kommer denna gång fram till rätt person. Efter ett tag hör jag att det tutar i luren, som om någon försöker ringa till oss, men vi känner ju ingen här så det måste ju vara fel. Jag fortsätter alltså att prata i telefon tills det efter ca 10 minuter ringer på dörren. Vem kan det vara? Simon ropar att polisen står utanför dörren, jag rusar ner och öppnar. Polisen frågar ”Ma’m, you called 911, is it an emergency?”. Nu inser jag vart jag ringde fel…. Jag fick förklarat för polisen att jag skulle ringa till Sverige och att jag måste slagit fel nummer. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt men polisen försäkrade att det inte gjorde någonting. Vilken service – i Sverige kommer polisen inte ens om det har hänt något – här måste de åka ut på alla samtal oavsett (annars blir de stämda…).
Jaha, det var allt för denna gång och nu är det dags för en kopp kaffe så… ha det så bra allihop och vi hörs snart igen!
Kramar från Karin och resten av familjen Svensson
